Mental mangling. Enormt explosivt intellektuellt öppnande. Djupdykande uppslitande vidgande blottande.
Vi har åter haft en vandring. Jag och Caroline har åter anledning att säga, wow, detta gör vi igen!
Man går i par. får ledord att samtala om, byter partner och ledord då och då.
Det som händer under gång och samtal i en kombination är så magiskt att jag häpnar. Detta är terapi och coachning på en nivå jag aldrig nått förr.
Det tänds ljus. Det öppnas hjärtan. Tårar trängs, gapskratt hörs. Oj, vilken vandring. En tillfällig resa i resan som kallas livet, och oj, så på riktigt detta är.
Den häpnadsväckande naturen ger oss hisnande sekunder där vi måste stanna. Hämta andan, komma tillbaka in i hjärtats trygghet och gruppens famn, när själen likt rök separerar sig från eld. Vi vill smita. Smita bort från samtalet som stundom gör ont. Skaver i själen, stundom ger oss lättnad och som när, insikten landar, ger oss den frid och harmoni vi så innerligt söker.
Naturen på denna vandringen är
exakt ton i ton med utvecklandet. Ledorden och vår tillfälliga samtalspartner leder oss in i vindlande vrår vi kanske aldrig annars skulle nå. Mod behövs. Mod skapas. Trampoliner används. Ord strömmar och utbytet av erfarenheter och rädslor, sorg och lycka blir en enhetlig gröt av tacksamhet när vi ser anledningen till vårt ursprung, våra liv. Varför vi är.
Naturens nyckfullhet distraherar oss välbehövligt då och då så att vi får hämta andan.
Var vill du sätta fötterna? Nästa steg är alltid avgörande beroende på vilken effekt du önskar av livet...
Vissa själar känner det som om dom runt på ett tomrum, som om något måste fyllas..
Illusioner hanteras med varsamhet. Uppåt eller neråt? Spelar det någon roll?
Höjdrädsla skapas av ovetskap? Vad är du rädd för? Hur blir du trygg? Vem är du?
Känner du dig slagen till marken?
Är det dags att blomma ut till full version av den du är?
Lättnad infinner sig vid vattenstopp och nya tag, nya andetag. Ny partner att samtala med och nya ledord, leder oss bort från de jobbiga samtalen vi hade nyss. Tror vi.
Men visst är det så, att alla vägar bär hem och alla samtal leder oss dit. Rakt in i hjärtat. Oavsett vad du bär på.
Vem är vi utan samtalet? Vem talar du med? Har du någonsin öppnat dig vidöppen för en främling? Berättat dina innersta önskningar för någon du aldrig mött? Kan du tänka dig hur befriande det är?
Vad händer om vi klär av oss. Blottar våra sår och låter känslorna ta över? Släpper tankarna och låter hjärtat styra?
Är vi rädda för att bli avvisade? Utstötta? Idiotförklarade? Utskällda?
Kan det ligga en tröst i samtal och gemenskap där vi luftar precis allt vi bär på? Allt det vi inte ens visste att vi bar på?
Hur lätt kan ryggsäcken bli på hemvägen?
Ett stort, stort TACK till deltagarna på dagens Walk & Talk. Om jag fick önska just DIG något, så är det att medverka. Ta chansen till denna process som du, när du läser detta tror att du kan ana vidden av. Det kan du nog. Men att vara på plats, är en gåva stor som livet.
För precis där. Just där, mitt i samtalet händer något. Det klickar till och du förstår plötsligt. Meningen.
Tack!
/Carola & Caroline, era medvandrare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar